Blev inte många timmars sömn ändå, lite svårt att sova med huvudvärk och illamående! Men det får gå ändå, för jag ska jobba om 20 minuter även fast jag inte är jättepepp på att gå upp klockan sex i tre veckor till!



VÄLDIGT fin bild på mig och Sofia ifrån Kent i lördags. Har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv, men så är det bara!
Måste dra mig nu, men vi hörs säkerligen senare!

Idag har min hjärna varit helt knäpp och jag har varit så trött att jag halvt gråtit minst tre gånger, men det är ok för KENT var magiskt. Vi började köa sju på morgonen och sedan så köade vi som sanna krigare i spöregn med mina favorit tvillingar. Vi tog oss så klart längst fram till mitten och stod under Jocke Berg och dyrkade honom, det enda rätta att göra.


Bild ifrån Pernillas fb.

Men angående min statusuppdatering på fejan igår om blodprov och grejer så var det så att efter många trevliga smällar och tryck så tuppade Linnea av och vaknade upp bredvid scenen på sjuksängen. Det var mycket trevliga sjukvårdare, men ja när jag höll på att kvickna till så passade de på att ta ett litet stick i fingret och lägga mig rätt så att jag inte skulle kvävas ifall jag kräktes!

''En vän till mig förlorade en familjemedlem för ett tag sedan. Hon kom då till mig och frågade om råd. Hon ville veta hur hon skulle hantera sorgen, hur hon skulle kunna le utan att känna sig skyldig. När jag frågade henne hur jag skulle kunna hjälpa henne och varför just jag så svarade hon att jag var den enda som hon kände som hade förlorat någon som stod en nära. Jag svarade helt enkelt att jag inte kunde hjälpa henne. Det är över två  år sedan min farmor gick bort. Kanske var det därför hon frågade om hjälp, för att det var ett tag sedan. Men jag kan lova att mina sår inte har läkt än och jag har börjat fundera på ifall de någonsin kommer att göra det. För att jag förlorade någon som jag älskade och jag kommer aldrig kunna ändra något av det. Sedan började jag fundera på hur vi människor hanterar våra sorge. Hur vi klarar av att resa oss upp efter våra fall. Vissa är starkare än andra och jag tror att det finns de som känner sig skyldiga till att hjälpa de som är svagare. För är det inte lite det livet handlar om till en viss del? Att hjälpa de som behöver det eftersom att de inte kommer visa något annat än uppskattning?'' -Linnea Olsson 14år.


(En väldigt gammal bild på min farmor, mig och min näst äldsta syster.)

Det ni läste ovanför bilden var något jag skrev för ca två år sedan nu och jag kan fortfarande säga idag att såren efter min farmors bortgång fortfarande är långt ifrån läkta. Hon lämnade en stor tom plats efter sig i mitt liv och det kommer inte finnas någon som kommer kunna fylla den. Men jag kan säga att det är lättare idag, lättare att se tillbaka på de fina minnena vi delar och kunna le åt dem istället för att gråta. Man går igenom en lång process för att till slut kunna acceptera det som har hänt och börja kunna se tillbaka med ett leende på läpparna. Så är det bara. Man kan inte skynda på priócessen och man kan inte försöka tränga bort det man känner.

Sedan hela den här ''Vissa är starkare än andra och jag tror att det finns de som känner sig skyldiga[...] Är det inte det livet andlar om? [...]'' var något som jag hade fått för mig under de två tidigare åren. När jag var yngre var jag fast besluten att hjälpa alla som jag ansåg behövde det oavsett hur det drabbade mig. Jag såg det som en skyldighet eftersom att jag hade möjligheten att göra skillnad och tyckte att det var fel att ignorera det. Idag vet jag bättre, så klart. Självklart är jag fortfarande den som alltid vill hjälpa och stötta de som behöver det. Men idag finns det vissa  gränser och vissa problem är helt enkelt alldels för stora för att en tonåring ska kunna prata det tillrätta och vissa problem mår man helt enkelt bara inte bra av att få höra och försöka lösa. Allt har sin gräns och det får inte bli för mycket eller för stort så att det skadar sitt eget psykiska välmående.

Jag och min allra bästavän hade en spännande period där i början av åttan då vi sprang runt såhär:

Det bästa var nog helt klart att vi tyckte att vi var riktigt fräcka och skräckingjagande. Men vi hade det riktigt roligt under den tiden eftersom att folk på vår skola mest bestod av fjortisar, brats och soprtfånar.

Ja imorgon ska jag spendera dagen i stan med mina fina vänner men jag har skrivit ett riktigt smaskigt inlägg som kommer upp imorgon under dagen. En gammal text som Linnea 14år skrev kommer få vara med, så det lär bli läsvärt kan jag säga!



Imorgon ska jag upp riktigt tidigt (09:00..) för att ta en tripp in till Stenungsund med min fina mama för att se om vi kan fixa till oss en ny mobil till mig nu när min gamla är död som graven. Ska bli skönt att få fixat något så man kan ha kontakt med allmänheten som en vanlig människa igen. Men ja, som sagt håll ögonen öppna imorgon!

Okej så jag minns att jag gick i skolan för att lära mig och bli mer allmänbildad fram till att jag började åttan. För det var då hela den här betyghärvan drog igång. Istället för att satsa på att verkligen få in det jag skulle kunna till provet i hjärnan och få det att fastna så stress pluggade jag för att kunna det så bra som möjligt just den där dagen som provet skulle skrivas och för att sedan veckan efter inte kunna komma ihåg hälften. För det var ju inte viktigt att lära sig det man skulle kunna på långsikt, utan att bara kunna få så många rätt som möjligt för att få det högsta betyget. Jag tror nog inte att det bara var jag som i nian höll på att bryta ihop pga all stress som hela betyghärvan gav ut. Inte gjorde lärarna det bättre heller: ''Om du inte presterar bättre hit och dit så kommer du absolut inte kunna komm in på det du vill'' s.y.v höll på likadant.

Jag kan helt klart säga att stress pluggandet ifrån nian har drabbat mig nu under mitt första år på gymnasiet. Föutom det då att vår regering har givit oss en kursplan som vi inte alls blivit förberedda för innan så har jag även glömt det viktigaste som jag skulle kunna ha användning för. Speciellt i matten, det är ett under att jag har klarat mig genom den med ett D i slutbetyg när det enda jag har gjort så fort jag slagit upp matteboken är att gråta. Hela den här grejen med nationella proven också, det är riktigt dåligt upplagt tycker jag. De spenderar två terminer med att hetsa upp oss för prov som gott och väl sätter våra slutbetyg för att sedan precis innan proven  säga att vi ska ta det lugnt. Jag tycker verkligen inte att det är rättvist att de kan sätta slutbetyget genom en bedömning av nationella proven. Jag vet i alla fall att så fort jag sätter mig ner under ett NP så får jag världens presentationsångest och jag har även lyckats bli så stressad ett par prov att jag suttit och gråtit. Så.. vart är rättvisan i det? Hur ska jag någonsin kunna prestera mitt bästa på ett sådant prov? Hur kan någon?

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har någon direkt bra och uttänkt lösning på detta, men jag tycker att lärarna kan börja med att hantera saker och ting lite bättre och komma ihåg att vi trots allt bara är tonåringar och inga genier. Vi blir inte motiverade utav utskällningar eller tillrättavisningar, utan vi vill ha uppmuntran och stöd.

Det var precis vad jag gjorde på jobbet idag, vi åkte till Skärhamn och myste som riktiga öboro. Med glass och annan lyx, hur värt som helst att få betalt för sådant trevligt! För er som undrar vad jag jobbar med så är jag anställd av kommunen som ledsagare för en tjej som har lite svårigheter. Det jag gör är helt enkelt att avlasta familjen genom att vara med henne och hitta på lite roliga aktiviteter. Som tex på måndag ska vi grilla korv nere på en strand, inte helt fel!



Köpte dessutom ett riktigt fint halsband till min moder för hon gav mig halsbandet ni ser ovanför i ''sommarpresent''. Så jag tänkte att det trots allt är lika viktigt att ge som att ta. Nej, nu är det dags för mig att gotta mig med räkor och komma på något ''värt att tänka på'' inlägg.!

Nu drar jag mig till bussen för att åka och jobba några få timmar, ska faktiskt bli spännande och se vad vi ska hitta på idag! Ikväll lovar jag er att det kommer något läsvärt och inte bara massiv information om vad jag gjort idag.



Vi hörs helt enkelt om några timmar!

Ska ta det riktigt lugnt nu innan jobbet, städa lite & duscha. Måste bara passa på att tipsa om en riktigt bra bokserie som Oscar fick mig att börja läsa. Det är ingen mindre än Eragon serien!



Den består av fyra böcker och jag håller just nu på att läsa klart den sista. Jag måste verkligen säga att de är riktigt bra böcker och de är riktigt härliga att läsa!

Har suttit nu några timmar och klistrat om hela bloggen eftersom att jag märkte att så fort man skulle kommentera/gör något annat än att vara inne på själva bloggen så kraschade hela alltet och såg hur hemskt ut som helst. Men efter ett par timmars klipp och klister så fixade det sig med ny design och allt.



Denna fantastiska låt höll mig tappert sällskap under mina små raseriutbrott och jag förvånas fortfarande över hur extremt bra folk kan sjunga. Nej nu ska jag ta mig en skål fil och gå och lägga mig. Ska trots allt jobba imorgon några timmar så då är det bra att ha sovit några timmar. Det har varit en trevlig dag då jag träffat min bror för första gången i år och ätit middag hos mormor. Jag klagar då inte, vi hörs imorgon!

Är det bara jag som är riktigt sjukt jävla trött på den parasiten nu? Det spelar ingen roll hur man lever sitt liv, om man äter bra eller om man motionerar för det verkar som att varenda människa drabbas ändå, oftast de som förtjänar det minst.


Tog ett djupt andetag och satte mig ner för att titta på den här extremt berörande filmen för andra gången denna sommaren. Jag kan ju säga såhär att det tar inte lång tid innan och en halvminut så börjar tårarna rinna. Jag tror att så gott som alla känner någon som blivit drabbad av cancern och mer än hälften har någon i sin närhet som avlidit pga sjukdomen.
Så jag tänkte lite.. vi har så himla lätt att lägga 100kr på tex cigaretter/fika/kläder och annat som vi egentligen inte behöver när vi lika gärna kan skänka dem till cancerforskning som kan rädda miljontals liv i framtiden.

Jag tycker att ni ska göra precis det som jag gjorde nu, smsa: JULIA25 (för 25 kr), JULIA50 (för 50 kr) eller JULIA100 (för 100 kr) till 72072 och gör skillnad.

Vi vet alla vad vi bedömer som familj. Mamma, pappa,, deras föräldrar, deras syskon och deras barn, våra syskon och deras barn osv osv osv. Vi utgår alla ifrån att den där fantastiska genetiska kopplingen ger oss alla en familj oavsett vad. Med den där genetiska kopplingen så har vi ju alltid någon att vända oss till, någon som alltid vill hjälpa och bara vill ens bästa.. eller?

Vart går gränsen? Är det verkligen så att bara för att vi har den genetiska kopplingen så är vi familj? Handlar inte hela den här idén om familj att man ska kunna finna stöd och förståelse hos någon när man behöver det som mest? Vissa har ju faktiskt den turen att de kan finna detta hos deras genetiska familj, men de som inte har det lika bra får då vända sig till utomstående och öppna upp sig för andra. Föreställ dig själv att inte kunna känna dig säker hemma. Att inte kunna vara sig själv eller kunna känna sig bekväm i samma sällskap som en släkting.

Det är då hela den är disskusionen om att kanske inte det är det genetiska som gör en till famillj drar igång. Även fast man ren biologiskt sätt alltid kommer vara släkt så betyder det inte att man görs till familj. Jag vet att jag har en väldigt god vän, Veronica och jag skulle hur lätt som helst kunna säga att jag kan räkna in henne i min familj. Även fast vi inte har någon genetisk koppling överhuvudtaget. Utan vi har något helt annat tillsammans, någon helt annan fantastisk koppling mellan varandra som gör att vi kan lita på varandra till 100% och förlåta varandra oavsett vad. Är det inte lite det som hela den här familjnormen går ut på? Förtroende och förlåtelse, är det inte lite A & O i en sådan relation?

Känner hur alla dagar bara flyter ihop nu när man har sommarlov, tur är att jag ska börja jobba nästa vecka så att jag kanske får lite rutin på min vardag igen. På fredag ska jag i alla fall åka in till stan för att sova hos Emelie för att sedan på lördagen gå på KENT vilket lär bli en av de bästa kvällarna i mitt liv så jag klagar inte direkt.




Här har vi verkligen ett band som lyckats bara genom att göra musik på Svenska. Deras texter är geniala och musiken är magisk, så creds till hela bandet som verkligen lyckas nå ut och beröra.

Drar mig helt enkelt mot sängen nu, ska lägga mig och läsa en bok eller dylikt antar jag. Är inte känslan man får när man kryper ner under täcket något av det bästa som finns?



Osminkad och vacker, varför inte?

Jag tror att så gott alla har haft den där speciella vännen/pojk- eller flickvännen som man alltid kunnat dela varenda minsta detalj med. H*n där som alltid lyckats få fram ett leende när ingen annan kunnat och som helt villkorslöst alltid funnits vid ens sida.
Det är alltid de människorna vi på något sätt lyckas ta för givna och omedvetet behandla på ett riktigt dåligt sätt. Vi jagar sakta men säkert bort just den där speciella  personen som sätter färg på ens vardag och utan att inse det så tappar man långsamt kontakten.
Tills den där dagen kommer, då man faktiskt inser vad som har hänt. Man börjar gå tillbaka de senaste månaderna i hjärnan utan att komma på anledningen varför det har blivit som det blivit. Ibland är det försent och ibland inte. Kommer man försent så börjar man inse sina misstag och ångern sätter igång. Men har man tur och kommer innan man har missat sin chans och undviker frågan ''Vart gick det fel?'' så är det lätt att man lätt faller tillbaka i samma mönster som innan och andra gången är det inte lika säkert att man har lika tur.



Det jag vill ha sagt är väl egentligen att vi måste öppna våra ögon och inte låta just de där speciella personerna tas för givet utan ge dem den uppmärksamheten och det stödet som de ger oss. Att ta någon för givet är så himla lätt gjort och det händer hela tiden. Men inser man det i tid så kan man reparera skadan som uppstått och ta sig upp igen.
Vi är trots allt inte mer än människor och sällskapssjuka sådana. Så ta vara på de fantastiska människorna du har omkring dig, behandla dem väl och se till att stå för dina misstag. Att ha någon som man vet att man kan lita på 24/7 är något så värdefullt och borde uppskattas mer än vad det görs idag.