Vi vet alla vad vi bedömer som familj. Mamma, pappa,, deras föräldrar, deras syskon och deras barn, våra syskon och deras barn osv osv osv. Vi utgår alla ifrån att den där fantastiska genetiska kopplingen ger oss alla en familj oavsett vad. Med den där genetiska kopplingen så har vi ju alltid någon att vända oss till, någon som alltid vill hjälpa och bara vill ens bästa.. eller?

Vart går gränsen? Är det verkligen så att bara för att vi har den genetiska kopplingen så är vi familj? Handlar inte hela den här idén om familj att man ska kunna finna stöd och förståelse hos någon när man behöver det som mest? Vissa har ju faktiskt den turen att de kan finna detta hos deras genetiska familj, men de som inte har det lika bra får då vända sig till utomstående och öppna upp sig för andra. Föreställ dig själv att inte kunna känna dig säker hemma. Att inte kunna vara sig själv eller kunna känna sig bekväm i samma sällskap som en släkting.

Det är då hela den är disskusionen om att kanske inte det är det genetiska som gör en till famillj drar igång. Även fast man ren biologiskt sätt alltid kommer vara släkt så betyder det inte att man görs till familj. Jag vet att jag har en väldigt god vän, Veronica och jag skulle hur lätt som helst kunna säga att jag kan räkna in henne i min familj. Även fast vi inte har någon genetisk koppling överhuvudtaget. Utan vi har något helt annat tillsammans, någon helt annan fantastisk koppling mellan varandra som gör att vi kan lita på varandra till 100% och förlåta varandra oavsett vad. Är det inte lite det som hela den här familjnormen går ut på? Förtroende och förlåtelse, är det inte lite A & O i en sådan relation?