''En vän till mig förlorade en familjemedlem för ett tag sedan. Hon kom då till mig och frågade om råd. Hon ville veta hur hon skulle hantera sorgen, hur hon skulle kunna le utan att känna sig skyldig. När jag frågade henne hur jag skulle kunna hjälpa henne och varför just jag så svarade hon att jag var den enda som hon kände som hade förlorat någon som stod en nära. Jag svarade helt enkelt att jag inte kunde hjälpa henne. Det är över två  år sedan min farmor gick bort. Kanske var det därför hon frågade om hjälp, för att det var ett tag sedan. Men jag kan lova att mina sår inte har läkt än och jag har börjat fundera på ifall de någonsin kommer att göra det. För att jag förlorade någon som jag älskade och jag kommer aldrig kunna ändra något av det. Sedan började jag fundera på hur vi människor hanterar våra sorge. Hur vi klarar av att resa oss upp efter våra fall. Vissa är starkare än andra och jag tror att det finns de som känner sig skyldiga till att hjälpa de som är svagare. För är det inte lite det livet handlar om till en viss del? Att hjälpa de som behöver det eftersom att de inte kommer visa något annat än uppskattning?'' -Linnea Olsson 14år.


(En väldigt gammal bild på min farmor, mig och min näst äldsta syster.)

Det ni läste ovanför bilden var något jag skrev för ca två år sedan nu och jag kan fortfarande säga idag att såren efter min farmors bortgång fortfarande är långt ifrån läkta. Hon lämnade en stor tom plats efter sig i mitt liv och det kommer inte finnas någon som kommer kunna fylla den. Men jag kan säga att det är lättare idag, lättare att se tillbaka på de fina minnena vi delar och kunna le åt dem istället för att gråta. Man går igenom en lång process för att till slut kunna acceptera det som har hänt och börja kunna se tillbaka med ett leende på läpparna. Så är det bara. Man kan inte skynda på priócessen och man kan inte försöka tränga bort det man känner.

Sedan hela den här ''Vissa är starkare än andra och jag tror att det finns de som känner sig skyldiga[...] Är det inte det livet andlar om? [...]'' var något som jag hade fått för mig under de två tidigare åren. När jag var yngre var jag fast besluten att hjälpa alla som jag ansåg behövde det oavsett hur det drabbade mig. Jag såg det som en skyldighet eftersom att jag hade möjligheten att göra skillnad och tyckte att det var fel att ignorera det. Idag vet jag bättre, så klart. Självklart är jag fortfarande den som alltid vill hjälpa och stötta de som behöver det. Men idag finns det vissa  gränser och vissa problem är helt enkelt alldels för stora för att en tonåring ska kunna prata det tillrätta och vissa problem mår man helt enkelt bara inte bra av att få höra och försöka lösa. Allt har sin gräns och det får inte bli för mycket eller för stort så att det skadar sitt eget psykiska välmående.