Okej så jag minns att jag gick i skolan för att lära mig och bli mer allmänbildad fram till att jag började åttan. För det var då hela den här betyghärvan drog igång. Istället för att satsa på att verkligen få in det jag skulle kunna till provet i hjärnan och få det att fastna så stress pluggade jag för att kunna det så bra som möjligt just den där dagen som provet skulle skrivas och för att sedan veckan efter inte kunna komma ihåg hälften. För det var ju inte viktigt att lära sig det man skulle kunna på långsikt, utan att bara kunna få så många rätt som möjligt för att få det högsta betyget. Jag tror nog inte att det bara var jag som i nian höll på att bryta ihop pga all stress som hela betyghärvan gav ut. Inte gjorde lärarna det bättre heller: ''Om du inte presterar bättre hit och dit så kommer du absolut inte kunna komm in på det du vill'' s.y.v höll på likadant.

Jag kan helt klart säga att stress pluggandet ifrån nian har drabbat mig nu under mitt första år på gymnasiet. Föutom det då att vår regering har givit oss en kursplan som vi inte alls blivit förberedda för innan så har jag även glömt det viktigaste som jag skulle kunna ha användning för. Speciellt i matten, det är ett under att jag har klarat mig genom den med ett D i slutbetyg när det enda jag har gjort så fort jag slagit upp matteboken är att gråta. Hela den här grejen med nationella proven också, det är riktigt dåligt upplagt tycker jag. De spenderar två terminer med att hetsa upp oss för prov som gott och väl sätter våra slutbetyg för att sedan precis innan proven  säga att vi ska ta det lugnt. Jag tycker verkligen inte att det är rättvist att de kan sätta slutbetyget genom en bedömning av nationella proven. Jag vet i alla fall att så fort jag sätter mig ner under ett NP så får jag världens presentationsångest och jag har även lyckats bli så stressad ett par prov att jag suttit och gråtit. Så.. vart är rättvisan i det? Hur ska jag någonsin kunna prestera mitt bästa på ett sådant prov? Hur kan någon?

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har någon direkt bra och uttänkt lösning på detta, men jag tycker att lärarna kan börja med att hantera saker och ting lite bättre och komma ihåg att vi trots allt bara är tonåringar och inga genier. Vi blir inte motiverade utav utskällningar eller tillrättavisningar, utan vi vill ha uppmuntran och stöd.